Nyheter

Bosättningslagen – rättvis för vem?

Bosättningslagen skulle hjälpa nyanlända att komma in i det svenska samhället, men har i praktiken bidragit till att skapa osäkerhet och att rycka upp både enskilda personer och hela familjer ur sina nya sammanhang. Den slutsatsen drar chalmersforskarna Kristina Grange och Nils Björling i en ny rapport.

Forskarna har ur ett rättviseperspektiv undersökt hur tre västsvenska kommuner tillämpat Bosättningslagen. De har även följt den mediala debatten och intervjuat nyanlända om deras boendesituation – alltihop sammanfattat i rapporten ”Migrationens ojämna geografi: Bosättningslagen ur ett rättviseperspektiv”, som presenteras i dag.

– Våra viktigaste iakttagelser är att lagen har öppnat för mycket skilda tillämpningar med en osäkerhet kring rättspraxis, och att nyanlända lever i stor oro över sin boendesituation och vart de skall ta vägen i ett land med bostadsbrist i flertalet kommuner, säger Kristina Grange, professor i stadsbyggnadsteori vid Chalmers.

Bosättningslagen infördes i mars 2016 i syfte att skapa en mer rättvis fördelning av nyanlända, och med ambitionen att skapa bättre förutsättningar för nyanlända att komma in i samhället. Ett av målen med lagen var en tydlig omfördelning av anvisningar från glesbygdskommuner till tillväxtkommuner med goda arbetsmarknadsförutsättningar. Många nyanlända har därför anvisats boende i kommuner där bostadsbristen är som störst.

– Vi kan konstatera att en ”rättvis fördelning av nyanlända” framförallt har handlat om rättvisa mellan kommuner, och i mindre grad om rättvisa för den nyanlände, säger Kristina Grange.

Konsekvensen är mycket skilda tillämpningar där några av Sveriges kommuner har erbjudit uppställda husvagnar på grusplaner, medan andra har haft högt ställda ambitioner att fördela bostäder i stadsdelar som inte tidigare tagit emot många nyanlända.

Efter lagens införande gav Förvaltningsrätten kommuner rätt att säga upp kontrakten med nyanlända redan efter två år, med konsekvensen att många av Sveriges kommuner inte heller tar ansvar efter två år utan hänvisar till kommunal likabehandling.

– Det här skapar mycket stress hos dem vi talat med. Många nyanlända har svårt att komma in på den svenska bostadsmarknaden och riskerar att hamna i akut hemlöshet, säger universitetslektor Nils Björling, som tillägger:

– Man kan fråga sig om det verkligen var så nyanlända skulle hjälpas in i det svenska samhället?

Trots Bosättningslagens ambition att fördela ansvaret för bosättning av nyanlända över Sveriges alla kommuner menar forskarna att lagen inte har förmått ändra på de underliggande samhälleliga strukturer som fortsätter generera orättvisor på bostadsmarknaden.

– Vår konklusion är att ett sådant ansvar inte endast kan läggas på kommunal nivå. En svensk bostadspolitik värd namnet bör inte ställa grupper mot grupper – Sverige behöver en nationell och långsiktigt ansvarsfull social bostadspolitik som inkluderar alla, avslutar Kristina Grange.

Läs vidare:
Ta del av rapporten i sin helhet: Migrationens ojämna geografi: Bosättningslagen ur ett rättviseperspektiv

Foto: Kristina Grange/Chalmers